Tankar av en Änglamamma

Jag minns väl vad vår läkare sa efter att vår Ängel obducerats. Man såg att han hade varit stressad då han hade bajsat i fostervattnet och att sådant kan hända bara man själv är stressad av att stå i kön på Ica. I nästa graviditet tog jag dessa ord på stort allvar och minimerade alla måsten i livet. På jobbet gjorde jag bara det jag var tvungen till och hemma vilade jag mycket. Denna gången tänker jag också på att ta bort det som verkligen inte måste göras, för att vara så stressfri som möjligt. Men det är svårt, det är så mycket man vill göra. Försöker tänka på Kap Verdianernas förhållningssätt till livet, No stress. Imorgon är sista dagen på jobbet och jag försöker prioritera det som är viktigt. No stress! Med mina erfarenheter så vet jag att stress kan vara fara för livet redan innan du hunnit börja ditt liv på riktigt.

Vad väljer man att säga? Är det av egen bekvämlighet eller med tanke på andras eventuella reaktioner? Jag vill aldrig förneka, för han där uppe bland molnen finns i mina tankar varje dag. Men att välja vem som får ta del av det är mitt val. Så beroende på vem jag har framför mig så väljer jag siffra. Idag har jag 2 men om några veckor hoppas jag att jag har 3.

Dagens besök hos BM resulterade i mycket tankar och att jag blev lite förbannad. Allt såg bra ut för lilla Bebba. Men SF-måttet pekade ngt uppåt från sin kurva. Med tanke på Vår Ängels raketkurva i hans sista levnadsvecka ( läs tidigare inlägg om detta här ) så var jag tvungen att fråga om hur kurvan ska se ut. Bebbas kurva var helt normal. Men... Om kurvan helt plötsligt skjuter i höjden, säg en sådär 45 graders vinkel uppåt, skall BM ringa och rådfråga sjukhuset och att man får åka dit för vidare undersökningar. Detta gjordes inte i vårt fall år 2010. Vår BM då fick oss att tro att detta inte var något att oroa sig för. Man litade ju på henne. Så jag åkte hem. Men vecka efter så levde han inte längre. Jag tror till viss del att om vi hade fått åka till sjukhuset redan då så hade han kanske levt idag.

Vågar inte ta något för givet. Försöker ta varje dag som den kommer, var sysselsatt men inte för sysselsatt så att jag blir nonchalant och inte tänker på rörelserna. Bebisen där inne har ju ett mönster, vilken tid på dygnet den rör sig. Men vissa dagar stämmer det inte alls, och då kommer den som ett brev på posten. Den där ORON. Vill hoppas ordentligt, men vågar inte fullt ut. Det tar på både kropp och knopp att känslorna åker berg-o-dalbana varje dag. En trött kropp med oro i. Längtar tills det hela är över och med förhoppning om ett lyckligt slut.

Det finns många saker i denna graviditeten som är slående lika vår första graviditet som inte resulterade i ett levande barn utan i en ängel. Barnets rörelse i magen, tankarna, nedräkningen tills man går hem, hur skönt det ska bli och även litegrann hur jobbsituationen är. Det skrämmer mig!